Hälsingland led vid mitten av förra århundradet brist på kunnigt folk. När skogarnas tystnad bröts av yxhugg och träd som föll, måste flottningsleder anläggas. Det kunde värmlänningarna bättre än någon annan. Nya tvister uppstod. Hur skulle man t ex göra med finnskogarnas alla skvaltkvarnar? (Dessa kvarnar var små och vattendrivna.) När det gällde Ljusnan och Voxnan uppstod också konflikter med bönderna som i dessa älvar hade åtskilliga linberedningsverk. Många vattendrivna sågar, kvarnar och linskäktar var alltjämt i drift. Och just vattendragen var de enda tänkbara transportlederna för allt det timmer som avverkades. Striden kom också att gälla det högt värderade ål- och laxfisket. Redan. 1837 klagade ett stort antal bönder över att sågmoddel (spån, bark och annat sågverksavfall) från Lottefors skadat laxfisket i Ljusnan hela vägen ner till Bergviken. Flera skogsbolag hade redan under 1900-talets första båda årtionden byggt moderna sågverk i Söderhamnstrakten. Med tiden tvingades de förvärva skogar allt längre bort — i nordvästra Hälsingland och Härjedalen, bl a. Avverkningarna hade länge koncentrerats till Ljusnans och Voxnans älvdalar med tillhörande vattenområden. Från mitten av 1800-talet till 1967 var de båda älvarna en viktig transportled för timret. Under 1940-talet tillkom två buntverk vid Segersta — där Ljusnan vidgar sig och bildar sjön Bergviken. Där buntades massaveden för vidare befordran till fabrikerna i Vansätter och Marmaverken. Arbetsstyrkan uppgick till drygt hundratalet man per arbetsskift. En ångbåt och två motorbåtar bogserade timret över Bergviken. Ar 1965 automatiserades timmerskiljningen vid Segersta till en kostnad av flera miljoner kronor. Fem år efter automatiseringen upphörde flottningen i Ljusnan som helhet. En drygt hundraårig epok hade gått till ända. Rekordåret 1937 passerade 27,6 miljoner stockar skiljestället i Segersta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Det var länge sedan jag var inne på bloggen. Egentligen gick jag in idag för att jag tänkte ta bort den. Jag kom på att jag inte skrivit något på så länge att det inte kändes som att det var någon idé att ha den kvar. Men så upptäckte jag att jag ...

En söndag i början på september gjorde vi en utflykt med båten till en av de allra minsta öarna i sjön. (Det ska visst finnas 52 stycken har jag hört.) Det var en sån där riktigt fin dag, fika hade vi med oss och kikare så vi skulle kunna titta på lo...

Djupkarta över öjungen.

  Allt började en vårdag i maj 2007. Efter att ha letat hus i Täby, som ligger 2 mil norr om Stockholm, i ca ett års tid gav vi tillslut upp. Helgerna gick åt till att springa på visningar. Därefter kom hetsiga budgivningar, hopp och förtvivlan om va...

Jag såg huset på Hemnet en fredag och ringde genast till min sambo och berättade. Vi bestämde oss föra att ringa och höra efter om det gick bra att komma och titta under helgen. Det blev bestämt att vi skulle åka på söndagen. Resan upp tog drygt 3 ti...