Jag har alltid, ända sedan jag var liten, varit intresserad av historia. Jag kan inte riktigt förklara vad det är, men jag får en speciell känsla i kroppen då jag går in i tex ett gammalt hus. Jag tänker på de människor som bodde där, vad de gjorde hur de levde och vad de tänkte.

Naturligtvis är jag därför mycket intresserad av hur livet såg ut här i Öjung på 1800-talet och framåt. Jag har sökt på Internet och jag har finkammat biblioteket men inte hittat särskilt mycket. Igår lånade jag alla böcker om Hälsingland som fanns på bibblan. Jag hittad inget direkt om Öjung men det fanns en del om livet i skogarna här omkring. Så mycket har jag förstått att man arbetade och levde på skogen.

I Öjung bodde en skogsvaktare. På Internet, i nättidningen rötter hittade jag denna bild  på skogsvaktare Johan Helmer Embretzen. Det sägs att det var han som byggde vårt hus 1960. Kanske var han då tvungen att lämna skogsvaktarbostaden för att han blev pensionär.   

Johan Helmer Embretzen Skogvaktare Öjung Ovanåker. Född 1894-12-28 i Lindsberg Färila. Ida Kristina Olsson gift Embretzen född 1901-01-07 i Mjölåsen Ovanåker.

Här nedanför följer några utdrag ur en av böckern jag hittade på biblioteket. Boken heter Hälsingland av Finn Rideland och brevskolan 1988. Tryck: Tryckeri AB Primo 1988

  Att Sverige under sekler var en ledande nation inom malmexport och järnproduktion vet vi, men hur många känner till att vårt land också var ledande i fråga om ett par andra produkter — nämligen tjära och beck. Här hade Sverige under en lång period något av världsmonopol. Framför allt de skogfattiga länderna England och Nederländerna var helt beroende av import av tjära från det skogrika Sverige, där framställningen var en av allmogens viktigaste binäringar — i Hälsingland jämsides med linet. Från tidigt 1500-tal till 1800-talets början var tjäran näst järnet den viktigaste exportvaran. Själva tjäran utvinnes genom torrdestillationav trä — förr i tiden i s.k tjärdalar. Framställningen sker dels genom att vedens fetter och hartser smälts ut och dels genom att andra inslag i träet bryts ner (framför allt lignin) och förvandlas till andra ämnen. Gamla tallstubbar betraktas som den värdefullaste råvaran — de kan innehålla upp till mellan 20 och 45 procent harts. Enorma virkesmängder gick åt inom denna industri. För att få fram en enda tunna tjära krävdes minst 15 stora träd. Enbart för exportmarknaden måtte den årliga åtgången av råvara ha omfattat uppåt 1,5 miljoner trädstammar. Med tiden började engelsmännen uppmuntra bönderna i sina nordamerikanska kolonier till ' tjärbränning, medan holländarna alltmer vände sig mot Ryssland. Redan i mitten av 1700-talet hade man börjat tröttna på den svenska monopolställningen och prispolitiken, samtidigt som man genom sin växande skeppsbyggnad och sjöfart blev alltmer beroende av produkten. Så småningom kunde våra tidigare storkunder till stora delar täcka det egna behovet genom rutinmässig framställning av stenkolstjära.

  Genom svedjefinnarnas nyodlingsarbete och genom tjärbränning och kolning skedde en betydande föryngring av skogen. När träpatronerna började dyka upp i mitten av 1800-talet var stora arealer av den "nya" råvaran avverkningsmogna. Träpatronerna kom till dukat bord. Med träpatronernas framträdande inleddes den verkligt stora exploateringen av det svenska skogslandet och dess invånare. Redan vid mitten av 1800-talet var skogarna i övriga Europa så gott som skövlade. Den nordiska furans och granens kvalitet fick världsrykte "Vi sjunker med järnet och flyter med träet", uppges en av brukspatronerna i Sundsvallstrakten ha sagt omkring 1850.

  Fram till slutet av 1800-talet, på vissa håll ännu längre, hade bönderna vant sig vid att mer eller mindre betrakta skogarna som sin privata egendom. Detta gällde även ättlingarna till de finska svedjebrukare som invandrade till skogslandet under åren 1596—1645. Den mellansvenska allmogen med sina fäbodar ville inte utan vidare ge upp sina rättigheter. År 1806 hade Förordningen om skogarnas vård i riket tillkommit. Då blev frågan om avvittring brännande aktuell. Med avvittring avses det förfarande som från 1600-talet syftade till att avskilja kronans mark från enskildas. För Norrlands del var detta en mycket komplicerad historia, eftersom redan Gustav Vasa på sin tid förklarat att "sådana ägor som obebyggda liggie höre Gud, oss och Sveriges Crone till och ingen annan". Där skulle ingen tvekan råda om att huvuddelen av det norrländska skogslandet och hela fjällområdet var kronans mark. Under första hälften av 1800-talet påbörjades avvittringen för Hälsinglands del. Man började med uppdelning av byarnas hemskogar och avsåg att sedan fortsätta med utskogarna. Inom Bollnäs socken t ex skiftades hemskogarna tämligen tidigt. 1826 förklarade hovrätten såväl fäbodskogar som finnskogar och sockenallmänningar som kronans egendom. Själva skogsindelningen, när den äntligen kom till stånd i avlägsna områden, blev en långdragen historia. I Hälsingland leddes arbetet av överlantmätaren och sedermera landshövdingen P H Widmark. År 1852 var det hela klart för Bollnäs och Hanebo socknars del. I andra delar av Hälsingland skulle det dröja flera årtionden innan avvittringen var klar. Det är idag svårt att föreställa sig det arbete som denna uppdelning av de norrländska skogarna innebar. Det fullföljdes med hjälp av stora uppbåd av tjänstemän, bönder och drängar. Bönder, torpare, drängar eller husmän, kolare och vallvakter gjorde betydande ansatser för att få ett skogsskifte med vid delningen. För många av dessa människor medförde bruksepokens tillbakagång och den nya tidens träpatroner en omställning till skogsarbete, sågverksarbete eller flottning. Andra stod helt utan arbete — de nya herrarna hämtade erfarna arbetare från framför allt Värmland.

  Hälsingland led vid mitten av förra århundradet brist på kunnigt folk. När skogarnas tystnad bröts av yxhugg och träd som föll, måste flottningsleder anläggas. Det kunde värmlänningarna bättre än någon annan. Nya tvister uppstod. Hur skulle man t ex göra med finnskogarnas alla skvaltkvarnar? (Dessa kvarnar var små och vattendrivna.) När det gällde Ljusnan och Voxnan uppstod också konflikter med bönderna som i dessa älvar hade åtskilliga linberedningsverk. Många vattendrivna sågar, kvarnar och linskäktar var alltjämt i drift. Och just vattendragen var de enda tänkbara transportlederna för allt det timmer som avverkades. Striden kom också att gälla det högt värderade ål- och laxfisket. Redan. 1837 klagade ett stort antal bönder över att sågmoddel (spån, bark och annat sågverksavfall) från Lottefors skadat laxfisket i Ljusnan hela vägen ner till Bergviken. Flera skogsbolag hade redan under 1900-talets första båda årtionden byggt moderna sågverk i Söderhamnstrakten. Med tiden tvingades de förvärva skogar allt längre bort — i nordvästra Hälsingland och Härjedalen, bl a. Avverkningarna hade länge koncentrerats till Ljusnans och Voxnans älvdalar med tillhörande vattenområden. Från mitten av 1800-talet till 1967 var de båda älvarna en viktig transportled för timret. Under 1940-talet tillkom två buntverk vid Segersta — där Ljusnan vidgar sig och bildar sjön Bergviken. Där buntades massaveden för vidare befordran till fabrikerna i Vansätter och Marmaverken. Arbetsstyrkan uppgick till drygt hundratalet man per arbetsskift. En ångbåt och två motorbåtar bogserade timret över Bergviken. Ar 1965 automatiserades timmerskiljningen vid Segersta till en kostnad av flera miljoner kronor. Fem år efter automatiseringen upphörde flottningen i Ljusnan som helhet. En drygt hundraårig epok hade gått till ända. Rekordåret 1937 passerade 27,6 miljoner stockar skiljestället i Segersta.

  Den gamla tidens träpatroner kan ha existerat ungefär ett sekel — från åren omkring 1850 fram till 1950-talet. Under de närmaste efterkrigsåren började strukturomvandlingen av det svenska samhället. I botten låg näringslivets förnyelsebehov. Automatisering, rationalisering och centralisering blev lösenord. Små bolag började gå samman eller köpas upp av stora. De små skogsherrgårdarna — en kvarleva från bruksepoken — började avfolkas liksom skogsbygder i övrigt. Det var också på 1950-talet som motorsågen fick sitt genombrott. Med ens blev det tunga skogsarbetet mer lättsamt — samtidigt som många arbetare blev överflödiga. Metoderna för skogsavverkning hade fram till dess inte nämnvärt förändrats under de närmast föregående 200 åren!