Livet för skogsarbetarna var hårt. I boken Hälsingland finns en berättelse av en äldre skogsarbetare som bl.a annat arbetade i Färilaskogarna innan motorsågens genombrott på 1950-talet:

— En avverkning började alltid med att det aktuella skogsområdet indelades efter flottningsmöjligheter och vägar i olika block. Dessa delades i sin tur upp i littra, som sedan delades in i körskiften. Varje körskifte stämplades för sig med hjälp av en stämpelförsedd yxa. Man högg bort barken på trädet, vände på yxan och slog i stämpeln. På ett enda körskifte kunde det vara mellan 500 och 800 träd, ibland upp till ett tusental. Att få vara med och stämpla var ett av de bästa jobben i skogen.

— Att drivningar (avverkning) skulle ske i en trakt, var aldrig någon hemlighet. Alla som var intresserade visste snart om vad som var på gång. De drog till skogs för att ta alla märkta skiften i "ögonsikte” innan de bestämde sig för att söka arbetet hos skogvaktaren. Men med uppdraget som körare följde ett annat ansvar, nämligen att anställa huggare. Köraren rekryterades bland traktens bönder och torpare. Vem som helst som hade häst och lite vana kunde komma i fråga. Flertalet bönder ville vara med — skogsarbetet gav ett efterlängtat tillskott av kontanter. Många bönder hade också sålt sina egna skogar till skogsbolagen. För sin existens var de tvungna att ta på sig skogsarbete av något slag. — Det var alltså körkarlarna som anställde skogshuggarna, mest torpare och "lösarbetare" men också en och annan bondson. Alla hade tingat anställning hos körarna långt i förväg. Så snart det "frös till" så att isen på sjöar och myrar bar och snön hade lagt sig, drog man till skogs. I bästa fall ca tre veckor före julhelgen. Köraren fick själv transportera "sina" huggare till arbetsplatsen, plus all proviant för någon vecka. När skogsarbetarna väl var framme på avverkningsområdet, blev deras första uppgift att ställa i ordning en bostad åt sig — den skulle vara deras hem fram till senvintern. Enkla kojor av smaltimmer med jord utvändigt blev lösningen. Kojans form och beskaffenhet avgjordes av hur många arbetare den skulle härbärgera. Utrustningen i dessa skogsarbetarkojor — av vilka man då och då fortfarande kan hitta rester — var för övrigt mycket bristfällig.

Provianten bestod av mjöl, gryn, potatis och salt fläsk samt i övrigt kaffe, socker och salt. Vid besöken hemma på gården fick man den omväxling i kosten som kroppen krävde — i bästa fall. Lite salt sill och paltbröd kunde ibland följa med i ränseln när man återvände till kojan. I de stora avverkningarnas barndom utfodrades hästarna uteslutande med hö. Först med värmlänningarna kom idén att ge dem havre. Resultatet blev att hästarna blev starkare och orkade med dubbelt så stora lass som tidigare utan att bli överansträngda. Ursprungligen fick köraren själv klara lastningen och transporten, men allt eftersom avverkningarna blev mer omfattande måste köraren skaffa hjälp med framdragningen av timmer till lastplatsen. — Skogshuggaren, å sin sida, hade yxan som främsta redskap. Stocksågarna var vanliga men yxan var fortfarande nödvändig för kvistning och barkning. Stocksågen fördes av två man och det var inte alla arbetare som valde barkspade i stället för den yxa de var vana vid. I december och januari var dagarna korta. Då började man inte gärna arbetet förrän vid åtta, halvniotiden. Tidigt på eftermiddagen var det mörkt igen. Under dessa månader blev dagsinkomsten låg. Förlusten måste täckas sedan vårsolen kommit och dagarna blivit mycket längre. I januari varade arbetsdagen, högst sex timmar. I mars kunde — eller måste — man arbeta nio, tio timmar. All timmerfällning skedde på ackord, en betungande stressfaktor ovanpå det ansträngande kroppsarbetet. En duktig huggare kunde fålla upp till 25 å 30 stockar om dagen i en normalt grov skog.

Bostadsförhållandena under arbetsveckorna i skogen bidrog till att skogsarbetaren slet ut sig. Man satte sig att äta där det fanns plats och åt direkt ur stekpannan eller grytan. Städning förekom sällan. Potatisskal, sillben och fläsksvålar slängdes i en hög på golvet tillsammans med tomma snusburkar. När högen blev för stor skyfflades den ut i naturen. Skurning förekom aldrig och det var på sin höjd inför ett söndagsbesök på hemmagården som man kostade på sig lyxen att tvätta sig. Det hände mycket ofta, till och med långt in på 1940-talet, att kojlag blev helt nerlusade.
Ett utmärkt medel var då att smörja in sig med sabadillättika, men det gav illamående och huvudvärk. En kraftig nerlusning resulterade annars ofta i att man tvingades bränna alla sina kläder. Någon fritid hade man inte. Det var att arbeta så länge det var ljust. "Hemma" vid kojan gick tiden åt för matlagning, tillsyn eller slipning och underhåll av redskap och inte minst vedhuggning. Och efter en lång och tung arbetsdag behövde alla mycket sömn. Det var alldeles i slutet av 1940-talet, som det kom en motorsåg — ett åbäke som skulle skötas av två man! Ett par, tre år senare kom den första enmansmotorsågen till Nordhälsingland, men också den var tung och svårhanterlig. Snart kom lättare modeller nästan slag i slag men så sent som 1955 saknade man fortfarande riktigt effektiva fordon för uppsamling och lastning av timmerstockar.