Johan Helmer Embretzen Skogvaktare Öjung Ovanåker. Född 1894-12-28 i Lindsberg Färila. Ida Kristina Olsson gift Embretzen född 1901-01-07 i Mjölåsen Ovanåker.

Här nedanför följer några utdrag ur en av böckern jag hittade på biblioteket. Boken heter Hälsingland av Finn Rideland och brevskolan 1988. Tryck: Tryckeri AB Primo 1988

  Att Sverige under sekler var en ledande nation inom malmexport och järnproduktion vet vi, men hur många känner till att vårt land också var ledande i fråga om ett par andra produkter — nämligen tjära och beck. Här hade Sverige under en lång period något av världsmonopol. Framför allt de skogfattiga länderna England och Nederländerna var helt beroende av import av tjära från det skogrika Sverige, där framställningen var en av allmogens viktigaste binäringar — i Hälsingland jämsides med linet. Från tidigt 1500-tal till 1800-talets början var tjäran näst järnet den viktigaste exportvaran. Själva tjäran utvinnes genom torrdestillationav trä — förr i tiden i s.k tjärdalar. Framställningen sker dels genom att vedens fetter och hartser smälts ut och dels genom att andra inslag i träet bryts ner (framför allt lignin) och förvandlas till andra ämnen. Gamla tallstubbar betraktas som den värdefullaste råvaran — de kan innehålla upp till mellan 20 och 45 procent harts. Enorma virkesmängder gick åt inom denna industri. För att få fram en enda tunna tjära krävdes minst 15 stora träd. Enbart för exportmarknaden måtte den årliga åtgången av råvara ha omfattat uppåt 1,5 miljoner trädstammar. Med tiden började engelsmännen uppmuntra bönderna i sina nordamerikanska kolonier till ' tjärbränning, medan holländarna alltmer vände sig mot Ryssland. Redan i mitten av 1700-talet hade man börjat tröttna på den svenska monopolställningen och prispolitiken, samtidigt som man genom sin växande skeppsbyggnad och sjöfart blev alltmer beroende av produkten. Så småningom kunde våra tidigare storkunder till stora delar täcka det egna behovet genom rutinmässig framställning av stenkolstjära.

  Genom svedjefinnarnas nyodlingsarbete och genom tjärbränning och kolning skedde en betydande föryngring av skogen. När träpatronerna började dyka upp i mitten av 1800-talet var stora arealer av den "nya" råvaran avverkningsmogna. Träpatronerna kom till dukat bord. Med träpatronernas framträdande inleddes den verkligt stora exploateringen av det svenska skogslandet och dess invånare. Redan vid mitten av 1800-talet var skogarna i övriga Europa så gott som skövlade. Den nordiska furans och granens kvalitet fick världsrykte "Vi sjunker med järnet och flyter med träet", uppges en av brukspatronerna i Sundsvallstrakten ha sagt omkring 1850.

  Fram till slutet av 1800-talet, på vissa håll ännu längre, hade bönderna vant sig vid att mer eller mindre betrakta skogarna som sin privata egendom. Detta gällde även ättlingarna till de finska svedjebrukare som invandrade till skogslandet under åren 1596—1645. Den mellansvenska allmogen med sina fäbodar ville inte utan vidare ge upp sina rättigheter. År 1806 hade Förordningen om skogarnas vård i riket tillkommit. Då blev frågan om avvittring brännande aktuell. Med avvittring avses det förfarande som från 1600-talet syftade till att avskilja kronans mark från enskildas. För Norrlands del var detta en mycket komplicerad historia, eftersom redan Gustav Vasa på sin tid förklarat att "sådana ägor som obebyggda liggie höre Gud, oss och Sveriges Crone till och ingen annan". Där skulle ingen tvekan råda om att huvuddelen av det norrländska skogslandet och hela fjällområdet var kronans mark. Under första hälften av 1800-talet påbörjades avvittringen för Hälsinglands del. Man började med uppdelning av byarnas hemskogar och avsåg att sedan fortsätta med utskogarna. Inom Bollnäs socken t ex skiftades hemskogarna tämligen tidigt. 1826 förklarade hovrätten såväl fäbodskogar som finnskogar och sockenallmänningar som kronans egendom. Själva skogsindelningen, när den äntligen kom till stånd i avlägsna områden, blev en långdragen historia. I Hälsingland leddes arbetet av överlantmätaren och sedermera landshövdingen P H Widmark. År 1852 var det hela klart för Bollnäs och Hanebo socknars del. I andra delar av Hälsingland skulle det dröja flera årtionden innan avvittringen var klar. Det är idag svårt att föreställa sig det arbete som denna uppdelning av de norrländska skogarna innebar. Det fullföljdes med hjälp av stora uppbåd av tjänstemän, bönder och drängar. Bönder, torpare, drängar eller husmän, kolare och vallvakter gjorde betydande ansatser för att få ett skogsskifte med vid delningen. För många av dessa människor medförde bruksepokens tillbakagång och den nya tidens träpatroner en omställning till skogsarbete, sågverksarbete eller flottning. Andra stod helt utan arbete — de nya herrarna hämtade erfarna arbetare från framför allt Värmland.

  Hälsingland led vid mitten av förra århundradet brist på kunnigt folk. När skogarnas tystnad bröts av yxhugg och träd som föll, måste flottningsleder anläggas. Det kunde värmlänningarna bättre än någon annan. Nya tvister uppstod. Hur skulle man t ex göra med finnskogarnas alla skvaltkvarnar? (Dessa kvarnar var små och vattendrivna.) När det gällde Ljusnan och Voxnan uppstod också konflikter med bönderna som i dessa älvar hade åtskilliga linberedningsverk. Många vattendrivna sågar, kvarnar och linskäktar var alltjämt i drift. Och just vattendragen var de enda tänkbara transportlederna för allt det timmer som avverkades. Striden kom också att gälla det högt värderade ål- och laxfisket. Redan. 1837 klagade ett stort antal bönder över att sågmoddel (spån, bark och annat sågverksavfall) från Lottefors skadat laxfisket i Ljusnan hela vägen ner till Bergviken. Flera skogsbolag hade redan under 1900-talets första båda årtionden byggt moderna sågverk i Söderhamnstrakten. Med tiden tvingades de förvärva skogar allt längre bort — i nordvästra Hälsingland och Härjedalen, bl a. Avverkningarna hade länge koncentrerats till Ljusnans och Voxnans älvdalar med tillhörande vattenområden. Från mitten av 1800-talet till 1967 var de båda älvarna en viktig transportled för timret. Under 1940-talet tillkom två buntverk vid Segersta — där Ljusnan vidgar sig och bildar sjön Bergviken. Där buntades massaveden för vidare befordran till fabrikerna i Vansätter och Marmaverken. Arbetsstyrkan uppgick till drygt hundratalet man per arbetsskift. En ångbåt och två motorbåtar bogserade timret över Bergviken. Ar 1965 automatiserades timmerskiljningen vid Segersta till en kostnad av flera miljoner kronor. Fem år efter automatiseringen upphörde flottningen i Ljusnan som helhet. En drygt hundraårig epok hade gått till ända. Rekordåret 1937 passerade 27,6 miljoner stockar skiljestället i Segersta.

  Den gamla tidens träpatroner kan ha existerat ungefär ett sekel — från åren omkring 1850 fram till 1950-talet. Under de närmaste efterkrigsåren började strukturomvandlingen av det svenska samhället. I botten låg näringslivets förnyelsebehov. Automatisering, rationalisering och centralisering blev lösenord. Små bolag började gå samman eller köpas upp av stora. De små skogsherrgårdarna — en kvarleva från bruksepoken — började avfolkas liksom skogsbygder i övrigt. Det var också på 1950-talet som motorsågen fick sitt genombrott. Med ens blev det tunga skogsarbetet mer lättsamt — samtidigt som många arbetare blev överflödiga. Metoderna för skogsavverkning hade fram till dess inte nämnvärt förändrats under de närmast föregående 200 åren!

  Livet för skogsarbetarna var hårt. I boken Hälsingland finns en berättelse av en äldre skogsarbetare som bl.a annat arbetade i Färilaskogarna innan motorsågens genombrott på 1950-talet:

— En avverkning började alltid med att det aktuella skogsområdet indelades efter flottningsmöjligheter och vägar i olika block. Dessa delades i sin tur upp i littra, som sedan delades in i körskiften. Varje körskifte stämplades för sig med hjälp av en stämpelförsedd yxa. Man högg bort barken på trädet, vände på yxan och slog i stämpeln. På ett enda körskifte kunde det vara mellan 500 och 800 träd, ibland upp till ett tusental. Att få vara med och stämpla var ett av de bästa jobben i skogen.

— Att drivningar (avverkning) skulle ske i en trakt, var aldrig någon hemlighet. Alla som var intresserade visste snart om vad som var på gång. De drog till skogs för att ta alla märkta skiften i "ögonsikte” innan de bestämde sig för att söka arbetet hos skogvaktaren. Men med uppdraget som körare följde ett annat ansvar, nämligen att anställa huggare. Köraren rekryterades bland traktens bönder och torpare. Vem som helst som hade häst och lite vana kunde komma i fråga. Flertalet bönder ville vara med — skogsarbetet gav ett efterlängtat tillskott av kontanter. Många bönder hade också sålt sina egna skogar till skogsbolagen. För sin existens var de tvungna att ta på sig skogsarbete av något slag. — Det var alltså körkarlarna som anställde skogshuggarna, mest torpare och "lösarbetare" men också en och annan bondson. Alla hade tingat anställning hos körarna långt i förväg. Så snart det "frös till" så att isen på sjöar och myrar bar och snön hade lagt sig, drog man till skogs. I bästa fall ca tre veckor före julhelgen. Köraren fick själv transportera "sina" huggare till arbetsplatsen, plus all proviant för någon vecka. När skogsarbetarna väl var framme på avverkningsområdet, blev deras första uppgift att ställa i ordning en bostad åt sig — den skulle vara deras hem fram till senvintern. Enkla kojor av smaltimmer med jord utvändigt blev lösningen. Kojans form och beskaffenhet avgjordes av hur många arbetare den skulle härbärgera. Utrustningen i dessa skogsarbetarkojor — av vilka man då och då fortfarande kan hitta rester — var för övrigt mycket bristfällig.

Provianten bestod av mjöl, gryn, potatis och salt fläsk samt i övrigt kaffe, socker och salt. Vid besöken hemma på gården fick man den omväxling i kosten som kroppen krävde — i bästa fall. Lite salt sill och paltbröd kunde ibland följa med i ränseln när man återvände till kojan. I de stora avverkningarnas barndom utfodrades hästarna uteslutande med hö. Först med värmlänningarna kom idén att ge dem havre. Resultatet blev att hästarna blev starkare och orkade med dubbelt så stora lass som tidigare utan att bli överansträngda. Ursprungligen fick köraren själv klara lastningen och transporten, men allt eftersom avverkningarna blev mer omfattande måste köraren skaffa hjälp med framdragningen av timmer till lastplatsen. — Skogshuggaren, å sin sida, hade yxan som främsta redskap. Stocksågarna var vanliga men yxan var fortfarande nödvändig för kvistning och barkning. Stocksågen fördes av två man och det var inte alla arbetare som valde barkspade i stället för den yxa de var vana vid. I december och januari var dagarna korta. Då började man inte gärna arbetet förrän vid åtta, halvniotiden. Tidigt på eftermiddagen var det mörkt igen. Under dessa månader blev dagsinkomsten låg. Förlusten måste täckas sedan vårsolen kommit och dagarna blivit mycket längre. I januari varade arbetsdagen, högst sex timmar. I mars kunde — eller måste — man arbeta nio, tio timmar. All timmerfällning skedde på ackord, en betungande stressfaktor ovanpå det ansträngande kroppsarbetet. En duktig huggare kunde fålla upp till 25 å 30 stockar om dagen i en normalt grov skog.

Bostadsförhållandena under arbetsveckorna i skogen bidrog till att skogsarbetaren slet ut sig. Man satte sig att äta där det fanns plats och åt direkt ur stekpannan eller grytan. Städning förekom sällan. Potatisskal, sillben och fläsksvålar slängdes i en hög på golvet tillsammans med tomma snusburkar. När högen blev för stor skyfflades den ut i naturen. Skurning förekom aldrig och det var på sin höjd inför ett söndagsbesök på hemmagården som man kostade på sig lyxen att tvätta sig. Det hände mycket ofta, till och med långt in på 1940-talet, att kojlag blev helt nerlusade.
Ett utmärkt medel var då att smörja in sig med sabadillättika, men det gav illamående och huvudvärk. En kraftig nerlusning resulterade annars ofta i att man tvingades bränna alla sina kläder. Någon fritid hade man inte. Det var att arbeta så länge det var ljust. "Hemma" vid kojan gick tiden åt för matlagning, tillsyn eller slipning och underhåll av redskap och inte minst vedhuggning. Och efter en lång och tung arbetsdag behövde alla mycket sömn. Det var alldeles i slutet av 1940-talet, som det kom en motorsåg — ett åbäke som skulle skötas av två man! Ett par, tre år senare kom den första enmansmotorsågen till Nordhälsingland, men också den var tung och svårhanterlig. Snart kom lättare modeller nästan slag i slag men så sent som 1955 saknade man fortfarande riktigt effektiva fordon för uppsamling och lastning av timmerstockar.